Blogg: Borstbäcken

För att komma till Magnaröd och Borstbäckens naturreservat måste du åka över väg tretton från Kölleröd räknat, vid Östraby. Så platsen kanske inte riktigt hör till projektområdet. Men. Ett underbart turistmål är det, med eller utan guidad vandring.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Trädgårdsmästaren Emelie Hjertzell bor i närheten, hon fascineras av områdets skönhet och dess historia. Genom sitt personliga förhållande till Borstbäckens omgivningar har hon utformat vandringen Skogsro.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Cirka fyra timmar går du tillsammans med andra i en takt som ger deltagarnas behov utrymme. Emilie stannar ibland. Berättar något, vägleder i en meditation eller bjuder på förfriskningar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi är här och nu, tillsammans med oss själva och i gemenskap med de andra. Detta är Emilies första testtur. Det är skönt att vara ute, själv har jag en nästan tom ryggsäck, så vandringen är lätt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Regnet duggar, men vad gör det? Jag har regnkappa och stövlar. Luften är vårljum. Emilie berättar om de sex kattugglorna hon såg, och att här finns vita hjortar, ekorrar och en massa rara arter i både växt och djurriket. Ekosystemet är varierat och välbevarat. På länsstyrelsen finns mer att läsa om Borstbäckens natur.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Emilie berättar om vallpojken Sten som varken var rädd för vargarna eller den svenska hären. På flera ställen i skogen finns det uppbyggda grunder till hyddor som skyddade, antingen snapphanar eller just vallbarnen. Tänk att här fanns vargar ända in på 1800-talet!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi går och går. Nu måste det väl ändå vara dags för fika snart?

 

Jajamän. Här i sluttningen står minsann ett drickaträd. Och Emilie har förberett med te, goda smörgåsar och kakor. Det är ramslök på den starka osten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tid att titta på mossor, lavar och söta violer. Egna små världar fulla av liv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi drar vidare och hamnar på det stället jag tycker heter ” Kärleksplatsen”. En al och en bok delar stammar i en kyss. Här mediterar vi, jag på vatten. Porlandet, tyngden, trögheten, förmågan att tränga in i alla håligheter, det renande vattnet, urvattnet. Naturligtvis pockar också fågelkvittret på uppmärksamhet. Och den rena klara luften som är lätt att andas in. Lite, lite kallt om baken, trots sittunderlaget jag lånat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så skönt ändå.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En gång till mediterar vi. Nu vid var sitt träd. Här är mitt. Jag kan luta ryggen mot en vän, full av energi, beredd att stödja och dela sin kraft med mig. Vi är ett. Allt i naturen är ett. Tanken på separation skadar både oss, växterna och djuren. Vi behöver varandra. Faktiskt är det så att vi behöver växterna och naturen mycket mer än de behöver människor. Emilies vandringar hjälper oss att hitta tillbaka till den insikten.

 

Vid parkeringen finns en minnessten som knyter an till berättelsen om vallpojken i skogen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Minnesstenen berättar om tiden när svenskar och danskar var fiender. Om hur män och pojkar uppmanades att försvara sig med hackor, spadar och skäror mot en tränad här. De hade inte en chans. I ett drag förlorade här mödrar och hustrur sina söner och män. Arkeologiska utgrävningar bekräftar berättelser som ännu lever kvar i bygdens minne. Den historian är också en del av oss, här och nu. Människan är, till skillnad från djur och växter född med vilja, och med förmåga att välja. Vi har potentialen att förvalta vårt arv och att vara konstruktiva. Vill du veta när Emelie har sina vandringar i sommar når du henne på: emelie.hjertzell@gmail.com. Tack och lycka till säger jag!